I 1930-talets oroliga Europa befinner sig Sverige i utkanten, men ändå inte vid sidan av det som sker. Varje dag fattas också här beslut som avgör människors öden, och det är långt ifrån alltid humaniteten som fäller utslaget. Ilse, Arnold och Paul är flyktingar från Tredje riket. Ilse och Arnold är judar, den senare dessutom tidningsman på vänsterkanten, Paul är en tysk snickare som tvingats fly på grund av sitt illegala fackliga arbete. Ilse kämpar förtvivlat för att skaffa inresetillstånd åt sin familj som är kvar i Tyskland. Stig Holmberg är chef för socialstyrelsens utlänningsbyrå, där också Birger och Ingrid är anställda och där flyktingarna måste ansöka om förnyade uppehållstillstånd.

Romanen följer de sex huvudpersonerna genom de sista förkrigsåren och de första åren efter krigsutbrottet. Tre mycket olika kärleksförhållanden löper genom berättelsen. Exilen och ovissheten bryter ner flyktingarna, men också de som utövar makten förändras. Ytterst har var och en ansvaret för sina handlingar och sitt liv, för: ”Om jag inte är för mig själv, vem skall då vara för mig? Och om jag bara är för mig själv, vem är jag då? Och om inte nu, så när?” Annika Thors berättelse om Sverige under en tid då framtiden stod och vägde äger sällsam nerv och närvarokänsla. Hon fångar tidsandan så inkännande att Om inte nu så när formas till mer än en läsupplevelse: den blir också en angelägen påminnelse om hur skör tillvaron är och hur tunn civilisationens fernissa. Romanen bygger på historiska fakta och till viss del på historiska gestalter, men är i sin helhet en fiktion.

Min reflektion

Jag gillade boken, i Sverige’s historia finns mycket att lära för att undvika att vi gör samma misstag igen. Trots ett evigt prat om vår neutralitet som om neutraliteten skulle innebär att vi inte sögs med i de politiska svallvågor som drog fram över Europa. Viktigt helst idag när brunskjortorna åter tagit sig ända in i riksdagen.