I Volt (1994) möter vi Vendela, den vackra men olyckliga tonårsflickan som lämnar småstaden för Stockholm, där hon träffar den ångestridne popstjärnan Vincent.

Utdrag ur boken:

” Några nätter senare återvänder handdrömmen.
Plötsligt står jag på bank- eller postkontoret och upptäcker att det blivit min tur. Jag går fram till kassan, hälsar artigt och frågar någonting som jag absolut inte kan höra själv. Det är sjukligt. Jag vet inte vad jag frågar kassörskan och efter att hon förmodligen sagt jaha? och gett mig en serviceminded blick visar jag upp min underarm för henne: den stympade handleden, det levrade blodet, den mörka skarven.
Fortfarande ser hon på mig som om det var en inbetalningsavi jag visat upp. Själv ser jag helt neutral ut, som om det verkligen vore det. Trots att jag för ett ögonblick tittar ner på min stympade arm och konstaterar att handen huggits av.
Jag håller upp armen och vi tittar båda för ett par sekunder på det levrade mörka såret där senor som avslitna plastsnören eller sladdar sticker upp.
Hon skakar på huvudet och först då kan jag urskilja hur hon säger ungefär ”nej du, det där kan vi inte hjälpa dig med”. ”Nähä, tack då”, säger jag, sänker armen och går därifrån.
Den här bilden är oerhört påträngande och får mig att rysa till var gång jag fixerar minnesbilden kring just själva handleden och dess avslitna senor. Det är så märkligt. Otäcka avhuggna armar som man sett så många gånger på bilder och i filmer står inte någon relation till hur påträngande vidrig den här bilden är. När jag vaken inte kan hindra minnet av drömmen att dyka upp är det som om jag på något primitivt och instinktivt måste försäkra mig om att min hand är kvar. Jag generas över mig själv när jag med ena handen börjar smeka handleden fram och tillbaka. Men jag kan inte låta bli. ”