Reflektion

Poetisk träffsäkerhet över den totala tomheten och öde mörkret som vissa människor tvingas uthärda.

Baksidestext

Sånger vid avgrunden är Kristian Lundbergs mest självbiografiska bok hittills.

Detta är en bok om beroende. Här möter vi honom bland narkomaner och alkoholister, bland hemlöshet och ekonomisk brant. Döden lurar bakom knuten och är för bokens varelser en självklar ingrediens. Överdoser blir vardag och läsaren tillåts sitta bredvid en stund. Om det går att likna denna likaledes litterära som självutlämnande bok vid något så går tankarna till Vi barn från Bahnhof Zoo. Den kultförklarade berättelsen om unga människor på drift i ett våldshärjat Berlin är i sin nakenhet en knuff rakt in i Lundbergs tematik. En sång vid avgrunden är en markör, skuggvarelser tampas i en härjad och befläckad stad. Med sedvanligt briljant språk lyfts berättelsen upp till ett allmängiltigt plan utan att för en sekund förlora i stringens. Lundberg har skrivit ett vittnesmål av vuxna gatubarn där heroinet ersatt trygghet och alkoholen gjuter olja på alla vågor.

I ordningen är detta Lundbergs fyrtionde titel men dess tematik löper längs hela det produktiva författarskapet. Sedan debuten 1991har Lundberg utforskat mörkret, hos sig själv och hos det samhälle vi alla är en del av. En sång vid avgrunden är ett brottargrepp om euforins erotiska lockelse vilken framkallas i beroendets rus, en lockelse inför vilken mänskligheten fullständigt står maktlös och därför fördömer. I En sång vid avgrunden får vi som aldrig förr möta författaren själv. Det finns exempelvis en prolog där vi förses med ett antal nycklar, essentiella för vidare läsning. Han bjuder upp till en mörk dans i beroendets alla mörkaste vrår. Går det att tillfriskna? Är somliga predestinerade till att falla offer? Han låter oss träda fram ända till avgrundens rand och kanske finns det där en förklaring? För vid avgrunden dväljs social utsatthet parat med klasstillhörighetens förbannelse.