Det handlar om huvudstaden som är det helas egentliga föderska. Där, i hennes förvirrande sköte, genomlider och genomnjuter ett gäng halvgamla mänskor sina dagar, veckor och i nästan samtliga fall år.

Där finns Bart eleganten, seglaren, chauffören, flickjägaren, mystikern som tror att livet är en trappa, en spiraltrappa. Där finns Jonny, den förfinade haschpustaren, fotografen, globe-trottern, iordningställaren. Där finns hans dam Linnea, romantisk och naiv med Gröna Vågen som en surrande syrenhäck i sitt rödhårshuvud. Där finns Harald, brassdilaren, den verklige stimulantiaförbrukaren, apachejägaren. Där finns Sonja, Gerd och Marlena, unga damer som kommer i Jacks väg och som han upplever mer eller mindre kaosartade historier med. Och där finns alltså i allra högsta grad Jack själv, författarnovisen, rumlaren, drinkaren, manssyndromet, egotripparen.

Och dessa och några eller många till får läsaren möta i för det mesta sommarljus under ungefär fem års tid, från slutet av hippieperioden fram till det betong kalla nuet. Och vad som i början kan te sig som en Bellmansk glädjeyra utvecklar sig med tiden till en allt dystrare backanal. Så är det nämligen: älskar man vinet får man huvudvärk, älskar man livet i allt för hög grad får man snubbliga fötter och skrikigt hjärta.

Det är min förhoppning att läsaren må orka till slutet för ljustets skull och att han eller ännu hellre hon ska förstå att Jack och hans vänner inte bara är en hög desperata drinkare, dom är mänskor också, innerst inne tillochmed väldigt bra mänskor, bara så förbannat insnärjade och utlämnade.