Den här romanen är en ond saga för vuxna barn och om det inte hade varit för den siste tsaren av Ryssland, Nikolaj II, Englands premiärminister Sir Winston Churchill, Rysslands president Vladimir Putin och kriminalkommissarie Evert Bäckström vid Västerortspolisen i Stockholm, skulle det som den handlar om aldrig ha hänt. I den meningen är det en berättelse om det samlade och slutliga resultatet av de handlingar som fyra män genomför över en period på mer än hundra år. Fyra män som aldrig träffade varandra, som förvisso levde sina liv i skilda världar, och där den äldste av dem blev mördad fyrtio år innan den yngste av dem ens var född. Och som så ofta förr, oavsett i vilket sällskap eller sammanhang som han nu har hamnat, är det också Evert Bäckström som kommer att sätta punkt för historien.

Vad tyckte jag?

Bäckström är i högform och då blir det aldrig tråkigt. Även om storyn är ”overkligare” än vad Leif GW’s böcker är  i allmänhet så lyckas han med konststycket att hålla berättelsen på en nivå att man inte ifråga sätter rimligheten i det som händer. Detta är något som jag uppskattar. Många deckarförfattare skriver ett par briljanta böcker, sen faller de i fällan att morden och hemskheterna är i sådan mängd att en seriemördare skulle skämmas för sina i jämförelse ynkliga illgärningar.